Jag är oerhört tacksam och glad att signaturen ”Paul” vill delge sina tankar från Råsunda här på HIF1907. De fyra första bilderna i bildspelet är dessutom Pauls. Övriga från Bildbyran.

Håll till godo!

* * *

Vi har vant oss nu; en fotbollsmatch kan vara över halvannan timme, men också pågå i närmare tre. Kunde dock inte föreställa mig att den här sommar-fredagskvällen skulle bli så dramatisk. Straffavgörande!

Bäst av allt: att HIF:s sanslösa framgångar säsongen 2010 bara fortsätter. Nu är vi i semifinal och plötsligt viskar en ängel eller djävul ”dubbeln, dubbeln..”  nånstans bakom ryggen. Men som vanligt; vett och sans. Och tålamod.

Och dubbeln kan bli en tung förbannelse. Fråga AIK, som levt i tunna luftlager ett halvår och nu äntligen förefaller stå med fötterna på jorden igen.

På förhand alltså intressanta svar som väntade: hade HIF lyckats bibehålla och kanske t o m utveckla vårens vägvinnande spel? Fanns det nån överlevnadspotential hos AIK? För att svara på den andra – och ointressantaste – frågan först: ja, AIK kommer att klara sig kvar, med mycket slit och ”back to basics”.

När det gäller HIF känns mycket osäkert för närvarande och det enda riktigt förtröstansfulla är att det osannolika flytet förefaller utan slut.

VM-boll, VM-format på speltiden, men långt ifrån nåt VM-spel, naturligtvis. Ett VM-mål dundrade dock Mattias Lindström in; en fantastiskt snygg kvittering – och med tanke på den jättelika träffyta de osedvanligt många övriga skottförsöken hade, framstår klassen på hans prestation särskilt tydlig. AIK:s ledningsmål var mera av superettakaraktär: ett slarv på slarv och en toffla… vet faktiskt inte riktigt vad som hände.

Nja, det är fortfarande svårt att göra mål på HIF, även om det var mycket slump och bravader från Pär som hindrade AIK att sätta ytterligare några ikväll.

Joel – eller Patronen – måste dock snart tillbaka i spel. Jag har imponerats av Markus Holgerssons utveckling i år och hans röjande på högerkanten är en viktig dimension i HIF:s offensiv, men han får inte vara mittback eller sista man.

Kalmars segermål i våras var förstås en infernalisk tillfällighet, men det inte en tillfällighet att den uppstod genom Holger…

Vi vet att laget och hela klubben skriker efter en striker, en genom-brottsman, en bombare en… ja, vad som helst. Med en ordentlig målskytt ikväll hade HIF dödat matchen långt innan det blev dags för förlängning. Jag sympatiserar mycket, faktiskt, med både Rasmus och Sundin, men de har inte form och/eller kvaliteter som behövs när det gäller att avgöra täta matcher. När det gäller Rasmus tycker jag att han faktiskt inte bara står stilla, utan tyvärr också tagit kliv tillbaka i utvecklingen. För ett år sen var han irrationellare och speedigare, inte bara med Henke bredvid sig. Nu är han som ”orosmoment” kartlagd och hårt kringskuren.

Bäst på Råsunda, utan tvekan: Ardian Gashi, som ägde mittfältet ett bra tag i 2a halvlek. Bröt, vann boll, fördelade spelet och uppträdde mycket inspirerat. Enda frågetecknet; den märkvärdigt lama straffen.

Vi saknade faktiskt inte Lantz alls, även om oron för hur illa han gjorde sig hänger kvar än. Har aldrig sett honom rulla runt av smärta, för att sedan bli utburen på bår… Gud give att det inte är allvarligt.

På tunnelbanan hem överhörde jag några gnagares dom över HIF, de var sansade, inga hysteriska firmatecknare:  ”Fan, dom hade ju inget eget spel…”

Jo, HIF har ett spel, ett tryggt grundspel, som räcker väldigt långt.

Men naturligtvis inte i evighet.